IKT i skola och lärarutbildning
I veckan var jag på en intressant dag där representanter för skola, lärarutbildning och pedagogisk forskning möttes i ett samverkansforum för att delge tankar och erfarenheter kring hur digitaliseringsprocessen ser ut i dagens skola, vilka krav det ställer på lärarutbildningen och vilken forskning som finns inom området. Arrangör var Umeå Universitet och Region Västerbotten. Det står klart att implementeringen har kommit olika långt i våra olika kommuner och det också skiftar väldigt inom lärarutbildningens olika inriktningar. En del har i princip bytt ut en overhead projektor mot en annan typ av projektor, vilket knappast kan räknas som digitalisering. Andra har skapat kreativa läramiljöer, "rum för lärande", med flyttbara möbler, flera flyttbara whiteboards och möjligheter till ett flytande lärande. Me like a lot! I min drömvärld har vi flera sådana utrymmen i skolan, där kreativiteten kan flöda, både analogt och digitalt, där samarbete möjliggörs på ett flexibelt sätt! Ytterligare andra grenar inom lärarutbildningen har sk labs, med t ex skärmgolv och andra spännande digitala resurser! Trots detta verkade det som lärarstudenterna ändå är relativt dåligt uppdaterade på hur vi jobbar rent konkret med digitala verktyg i skolan, för lärande, för bedömning, för administration. Och det skiftar väldigt. Jag poängterade i sammanhanget det som Alice Keeler ofta påpekar: "The tool is not the skill, it is the adaptability that is the skill". Framtidens lärande är rörligt, framgång i lärandet sitter inte i hur väl du kan hantera ett visst digitalt verktyg, det sitter i hur väl du kan anpassa dig för att använda olika digitala verktyg för ditt ändamål. Verktygen kommer och går, digitaliseringen består.
Ute på våra skolor i regionen verkar det dessvärre som om implementeringen av digitaliseringen ofta förstås i termer av den tekniska implementeringen, d v s det som egentligen bara är första steget och själva förutsättningen för att digitaliseringen ska kunna äga rum - digitaliseringen sker ju genom människor! Det blir lätt att det stannar av när t ex en-till-en-satsningen är genomförd, eftersom man tror att det ska rulla på av sig själv - "nu finns ju verktygen". Det kan handla om att mindre tid ges för kompetensutveckling, mindre uttalade direktiv och stöttning från skolledning, mindre pengar för ändamålet. Det finns inget som gör mig mer upprörd (jo, i och för sig, men) än bristen på insikt om vad implementering av digitaliseringen egentligen handlar om. Målet är en naturlig integrering av digitala verktyg i det pedagogiska vardagsarbetet där det är självklart att lärandemålet styr verktygen och där det är självklart att verktygen ska vara digitala där deras funktion ger bättre läranderesultat än det analoga, men inte annars. Digitala verktyg fyller absolut ingen funktion i sig själva. De är medlet, inte målet.
I vissa kommuner har man kommit långt vad gäller ett strategiskt arbete kring implementeringen och t ex Skellefteå kommun har en femstegsmodell för att svara upp mot den nationella IT-strategin. Sånt vill jag se mer av! I vår kommun har vi nu ett inriktningsbeslut för den fortsatta digitaliseringen av skolorna, men ännu saknas en riktigt tydlig handlingsplan där visionen bryts ner i konkreta delmål över tid. Andra kommuner saknar helt övegripande styrning för digitaliseringsprocessen. Grejen är ju att från juli 2018 kommer det inte finnas utrymme för velande. Då är det skarpt läge. Då börjar den nationella IT-strategin att gälla. Att avvakta beslut om skolans IT-satsningar tills dess är ju som att be om magsår.
En annan intressant detalj jag tar med mig från dagen var att många av deltagarna (forskare, lärarutbildare, kommunrepresentanter) aldrig hade hört talas om Chromebook. Jag har lite svårt att förstå att den Chromebookrevolution som pågår i Sveriges skolor nu har undgått någon, speciellt inom utbildningsväsendet. Vi på Malgomajskolan i Vilhelmina var ju väldigt tidigt ute och införde Chromebook i vår 1-1-satsning redan hösten 2014, de hade funnits på svenska marknaden i mindre än ett år. Nu har utvecklingen exploderat och i takt med att burkarna blivit bättre och att Google har förbättrat sin plattform för lärande, G Suite for Education, är kombinationen av dessa två ett hyfsat komplett skolverktyg. Så länge infrastrukturen hänger med i den ökande nätverksbelastningen. Och det hela är ekonomiskt försvarbart, särskilt för mindre bemedlade kommuner. Kanske borde Skolverket gjort lite verklighetsspaning innan de levererade ut tvingande PISA-tester till skolor och dessa endast kan genomföras på PC? Chromebooks sålde bäst i Sverige i fjol, utanför USA. Jag törs inte tänka på hur det blir när vi fr o m hösten 2018 måste genomföra nationella prov digitalt och ingen anpassning görs för den stora andelen skolor som har Chromebooks...
Min föreläsning handlade om just det: Hur det är att arbeta som skola mot en molntjänst och, mer specifikt, använda Chromebooks och G Suite for Education. Hur vår digitaliseringsprocess fick ett enormt lyft när vi skaffade Chromebook. Eller njäe, inte första året, då var det fruktansvärt att vara IKT-pedagog. Molnprincipen var okänd för flesta lärare och elever, Chromebook hade tonvis med barnsjukdomar, G Suite for Education (då GAFE) var oerhört outvecklat och enormt dåligt anpassat till pedagogiska behov (och då är jag snäll) och det fanns ingen uttalad strategi för implementeringen. Men nu är det annorlunda, utvecklingen har gått i rasande fart och numera ser jag tillbaka på det som alltså var för tre år sen och det känns som en annan tidsålder. Flytten till molnet, levande, dynamiska dokument, delningskulturen, bredden i appar och tillägg inom G Suite Core functions har bidragit till en enkelhet och ett arbetsflöde som inte tidigare fanns. Förut lade vi ansenlig mängd tid och energi på att mejla bifogade filer hit och dit och inte veta vilken version som var nyast, långa uppstartstider på lektioner och ändlösa uppdateringar när det minst passar, snubbel över sladdtrassel och tjafs om arbeten som råkat bli kvar på hemdatorn (eller dator som råkat bli kvar hemma). Detta är ett minne blott. Dessutom har delningskulturen möjliggjort ett kollegialt samarbete och en mer direkt respons i feedbacken och även skapat nya kontaktytor för samarbete eleverna emellan. Den mångfald av verktyg som underlättar lärandet för alla som behöver skriv- och lässtöd finns bara ett klick bort och mångfalden av verktyg som kan bidra till mer variation i bearbetning av kunskapsstoffet likaså. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om detta, men nånstans måste jag hejda mig. Nu hejdar jag mig.
Sammanfattningsvis, för egen del blev det en ögonöppnare vad gäller den relativt magra kunskapen om G Suite for Education och Chromebooks bland representanter för högre utbildning. Dessutom har några grannkommuner redan dragit i mig för att få lite hjälp i implementeringen. Åsele och Dorotea är sedan i fjol redan med på banan, nu får vi se vad som händer med de övriga som visat intresse. Jag bidrar gärna till att andra kan slippa hamna i de rookie-fällorna som vi hamnade i under vår första period. Däremot, något jag ser att vi saknar och behöver ägna lite tanke åt, är inslaget av programmering i vissa kurser, t ex matematik, vilket blir ett krav fr o m juli 2018. Är våra berörda lärare rustade för att ta emot elever och ge dem de programmeringskunskaper de ska ha, enligt de nya kraven? Men tänk er, om bara några år kommer vi på gymnasiet att ta emot elever som har haft programmering på schemat ända sedan grundskolans första år! Är inte det rätt så häftigt?! Det blev också något som lärarutbildningen tog med sig från samverkansdagen - en önskan om att upprätta sommarkurser i programmering för de lärare som behöver fortbilda sig. Finns inte i nuläget. Blir spännande att se vad som händer.
Ute på våra skolor i regionen verkar det dessvärre som om implementeringen av digitaliseringen ofta förstås i termer av den tekniska implementeringen, d v s det som egentligen bara är första steget och själva förutsättningen för att digitaliseringen ska kunna äga rum - digitaliseringen sker ju genom människor! Det blir lätt att det stannar av när t ex en-till-en-satsningen är genomförd, eftersom man tror att det ska rulla på av sig själv - "nu finns ju verktygen". Det kan handla om att mindre tid ges för kompetensutveckling, mindre uttalade direktiv och stöttning från skolledning, mindre pengar för ändamålet. Det finns inget som gör mig mer upprörd (jo, i och för sig, men) än bristen på insikt om vad implementering av digitaliseringen egentligen handlar om. Målet är en naturlig integrering av digitala verktyg i det pedagogiska vardagsarbetet där det är självklart att lärandemålet styr verktygen och där det är självklart att verktygen ska vara digitala där deras funktion ger bättre läranderesultat än det analoga, men inte annars. Digitala verktyg fyller absolut ingen funktion i sig själva. De är medlet, inte målet.
I vissa kommuner har man kommit långt vad gäller ett strategiskt arbete kring implementeringen och t ex Skellefteå kommun har en femstegsmodell för att svara upp mot den nationella IT-strategin. Sånt vill jag se mer av! I vår kommun har vi nu ett inriktningsbeslut för den fortsatta digitaliseringen av skolorna, men ännu saknas en riktigt tydlig handlingsplan där visionen bryts ner i konkreta delmål över tid. Andra kommuner saknar helt övegripande styrning för digitaliseringsprocessen. Grejen är ju att från juli 2018 kommer det inte finnas utrymme för velande. Då är det skarpt läge. Då börjar den nationella IT-strategin att gälla. Att avvakta beslut om skolans IT-satsningar tills dess är ju som att be om magsår.
 |
| Mindre tid slösas på sega burkar sedan vi bytte till CB. |
En annan intressant detalj jag tar med mig från dagen var att många av deltagarna (forskare, lärarutbildare, kommunrepresentanter) aldrig hade hört talas om Chromebook. Jag har lite svårt att förstå att den Chromebookrevolution som pågår i Sveriges skolor nu har undgått någon, speciellt inom utbildningsväsendet. Vi på Malgomajskolan i Vilhelmina var ju väldigt tidigt ute och införde Chromebook i vår 1-1-satsning redan hösten 2014, de hade funnits på svenska marknaden i mindre än ett år. Nu har utvecklingen exploderat och i takt med att burkarna blivit bättre och att Google har förbättrat sin plattform för lärande, G Suite for Education, är kombinationen av dessa två ett hyfsat komplett skolverktyg. Så länge infrastrukturen hänger med i den ökande nätverksbelastningen. Och det hela är ekonomiskt försvarbart, särskilt för mindre bemedlade kommuner. Kanske borde Skolverket gjort lite verklighetsspaning innan de levererade ut tvingande PISA-tester till skolor och dessa endast kan genomföras på PC? Chromebooks sålde bäst i Sverige i fjol, utanför USA. Jag törs inte tänka på hur det blir när vi fr o m hösten 2018 måste genomföra nationella prov digitalt och ingen anpassning görs för den stora andelen skolor som har Chromebooks...
 |
| Från statiska till dynamiska dokument. |
Min föreläsning handlade om just det: Hur det är att arbeta som skola mot en molntjänst och, mer specifikt, använda Chromebooks och G Suite for Education. Hur vår digitaliseringsprocess fick ett enormt lyft när vi skaffade Chromebook. Eller njäe, inte första året, då var det fruktansvärt att vara IKT-pedagog. Molnprincipen var okänd för flesta lärare och elever, Chromebook hade tonvis med barnsjukdomar, G Suite for Education (då GAFE) var oerhört outvecklat och enormt dåligt anpassat till pedagogiska behov (och då är jag snäll) och det fanns ingen uttalad strategi för implementeringen. Men nu är det annorlunda, utvecklingen har gått i rasande fart och numera ser jag tillbaka på det som alltså var för tre år sen och det känns som en annan tidsålder. Flytten till molnet, levande, dynamiska dokument, delningskulturen, bredden i appar och tillägg inom G Suite Core functions har bidragit till en enkelhet och ett arbetsflöde som inte tidigare fanns. Förut lade vi ansenlig mängd tid och energi på att mejla bifogade filer hit och dit och inte veta vilken version som var nyast, långa uppstartstider på lektioner och ändlösa uppdateringar när det minst passar, snubbel över sladdtrassel och tjafs om arbeten som råkat bli kvar på hemdatorn (eller dator som råkat bli kvar hemma). Detta är ett minne blott. Dessutom har delningskulturen möjliggjort ett kollegialt samarbete och en mer direkt respons i feedbacken och även skapat nya kontaktytor för samarbete eleverna emellan. Den mångfald av verktyg som underlättar lärandet för alla som behöver skriv- och lässtöd finns bara ett klick bort och mångfalden av verktyg som kan bidra till mer variation i bearbetning av kunskapsstoffet likaså. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om detta, men nånstans måste jag hejda mig. Nu hejdar jag mig.
 |
| Delningskulturen: Kollegialt samarbete, feedback och respons, elevsamarbete. |
Sammanfattningsvis, för egen del blev det en ögonöppnare vad gäller den relativt magra kunskapen om G Suite for Education och Chromebooks bland representanter för högre utbildning. Dessutom har några grannkommuner redan dragit i mig för att få lite hjälp i implementeringen. Åsele och Dorotea är sedan i fjol redan med på banan, nu får vi se vad som händer med de övriga som visat intresse. Jag bidrar gärna till att andra kan slippa hamna i de rookie-fällorna som vi hamnade i under vår första period. Däremot, något jag ser att vi saknar och behöver ägna lite tanke åt, är inslaget av programmering i vissa kurser, t ex matematik, vilket blir ett krav fr o m juli 2018. Är våra berörda lärare rustade för att ta emot elever och ge dem de programmeringskunskaper de ska ha, enligt de nya kraven? Men tänk er, om bara några år kommer vi på gymnasiet att ta emot elever som har haft programmering på schemat ända sedan grundskolans första år! Är inte det rätt så häftigt?! Det blev också något som lärarutbildningen tog med sig från samverkansdagen - en önskan om att upprätta sommarkurser i programmering för de lärare som behöver fortbilda sig. Finns inte i nuläget. Blir spännande att se vad som händer.
Kommentarer
Skicka en kommentar