Byta bok mot skärm är inte digitalisering!
Kära skolledare,
Det finns, som jag ser det, tre punkter som gärna missförstås eller ignoreras i skolans digitaliseringsprocess. Tyvärr blir processen sällan särskilt lyckad, långvarig eller enkel då. Om du vill undvika att implementeringen av digitala verktyg blir relativt verkningslös i förhållande till satsade resurser (läs: pengar) i din pedagogiska verksamhet gör du klokt i att tugga i dig följande:
Digitaliseringen sker genom människor
Den första missuppfattningen är att om du införskaffar ansenlig mängd fräsch teknik så rullar den igång av sig själv, du vet, den där besvärliga implementeringsprocessen som involverar människors digitala och pedagogiska kompetens och som är så svår att definiera. Mycket svårare än att kunna säga att ni har köpt in X antal enheter, eller hur? Du tror kanske att folk kommer att kasta sig över tekniken och med liv och lust ägna många obetalda timmar åt att fundera över hur dessa verktyg bäst ska främja den pedagogiska processen. In your dreams maybe. Lärare har, som du vet, redan ett hyfsat tajt schema och sprängfulla skallar och stora hjärtan, så där ryms inte så mycket energi för spontanprojekt i en vanlig arbetsvecka. I vissa lyckosamma fall, ja, och initialt, kanske, men att hoppas på en spontandriven utvecklingsprocess i ett längre perspektiv är att hoppas för mycket. Inte om du vill ha varaktig och bred genomslagskraft. Ibland finns också ett inte obetydligt inslag av teknikskepsis bland personalen. Då behöver du skapa förutsättningar för digital trygghet och digital nyfikenhet. Det behövs en uttalad och tydlig strategi från skolledare, som är ansvariga för digitaliseringen (ej delegeringsbart) med tid för implementering och i linje med den nationella IT-strategin som börjar gälla från juli 2018.
Verktyg kommer och går, digitaliseringen består
Den andra missuppfattningen rör det faktum att många synes tro att skolans digitalisering är uppnådd när 1-1-satsningen är framme, när personalen har fått sina introduktionspaket och någon halvdag här och där för att komma igång. Utvecklingen av teknik som går att använda i pedagogiskt syfte är i ständig rörelse och bara för att personalen kan hantera en viss burk eller ett visst system i dagsläget, betyder inte detta att den digitala kompetensen är fräsch om ett par år. Kontinuerlig utbildning, kontinuerliga samtal kring hur digitala verktyg kan boosta lärandeprocessen är livsnödvändiga för att behålla och förstärka den digitala kompetensen. Nationella IT-strategin talar om 'adekvat digital kompetens'. För alla. Skolledning, administration också. På nåt märkligt vis verkar det ofta som fortbildning många gånger endast vänder sig till den pedagogiskt aktiva personalen. Men digitaliseringen rör hela verksamheten. Skolledningen kan inte bara säga att digitaliseringen är viktig, de måste vara goda exempel. Goda synliga exempel. Det är en färskvara som behöver grundas i en känsla av digital trygghet, att känna sig säker i de mest grundläggande aspekterna av digital teknik i skolan för att våga utvecklas vidare och utforska nya möjligheter. Att hantera ett digitalt verktyg är inte den färdighet vi strävar efter - vi strävar efter att kunna hantera ett digitalt verktyg för bättre lärande. Detta förhållningssätt ställer besvärliga följdfrågor: Varför använder jag detta verktyg? Vad vill jag uppnå? Hur vet jag att detta hjälper mina elever att bearbeta kunskapsstoffet? Skapar det variation eller distraktion? Är det en naturligt integrerad del i den pedagogiska planeringen eller en isolerad lattjolajbanpryl? Kan jag ge eleverna en mer holistisk syn på kunskap genom att olika ämnen sammanförs genom en variation av digitala verktyg som används i lärandet? Dessa frågor borde vara den självklara utgångspunkten i digitaliseringsprocessen. Inte "hur funkar den här mojängen?", "vad händer om jag klickar på den här ikonen?".
Elevernas lärande i fokus
Alltför ofta fokuseras den mesta tiden, energin och resursen på lärarnas kompetensutveckling. Rätt val, men inte enda valet. Som tidigare nämnt, den adekvata digitala kompetensen omfattar alla i den pedagogiska verksamheten: lärare, administration, skolledare och elever. Jag tjatar ofta om att vi tenderar att överskatta ungdomarnas digitala kompetens. I alla fall så länge vi talar om verktyg som hjälper att utveckla lärandet. De är ofta mycket duktiga på vissa enstaka saker och det skiljer sig åt väldigt - en del spelar strategispel, andra gör avancerade filmklipp, en del skapar grafiskt, medan ytterligare en del ägnar sig mestadels åt passiv konsumtion eller vardaglig kommunikation. Jag har samtalat med elever om hur de ser på sin digitala kompetens och det framträder två tydliga tendenser: De som redan menar att de kan allt eller att de inget behöver kunna (dessa är oftast de som t ex är duktiga gamers, hackers och/eller passiva mediekonsumenter) och så de som har insikten om sina begränsningar vad gäller att nyttja tekniken för lärande, utveckling, konkurrensfördel och framtiden och tycker att de får för lite hjälp med detta av skolan. Den ena gruppen behöver bli varse vikten av en bred, varierad och funktionell digital kompetens för att kunna agera som självständiga och ansvarstagande samhällsmedborgare. Den andra gruppen behöver digital trygghet och de verktyg som hjälper dem att boosta sitt livslånga lärande och ge dem den flexibilitet de behöver i sin digitala kompetens för att kunna agera som självständiga och ansvarstagande samhällsmedborgare. Med andra ord, målet för båda grupper är detsamma, men utgångspunkten varierar. Hur som helst, vi gör eleverna en björntjänst genom att inbilla oss (och dem) att de redan är digitalt myndiga bara för att de föddes med en mobil i handen. En väg är att lärare blir goda exempel, en annan väg är att också jobba med eleverna mer direkt. Inte bara MIK, inte bara programmering (som nu införs redan i de lägre åldrarna, fantastiskt!), inte bara källkritik och integritet på nätet. Även modern studieteknik, söksmarthet, bearbetning och presentation av kunskapsstoff och - framförallt - förmåga till samarbete med hjälp av digital teknik. Kreativa lärmiljöer där digitala verktyg samsas med analoga och där ett kritiskt förhållningssätt matchas med en flexibilitet i metoder och en öppenhet för att hitta nya vägar till kunskap som de har nytta av hela livet! Då - då kan vi på allvar börja snacka lyckad implementering av digitalisering i skolan! Grejen är den att vi idag utbildar ungdomar som kommer ut till en arbetsmarknad där flexibilitet och anpassning blir nyckelkompetenser tillsammans med digital kompetens och de kommer att mötas av yrken som inte finns idag. Jag menar, om vi blickar några år bakåt, vem visste vad en kravanalytiker, en apputvecklare, en sökoptimerare gjorde? Jag säger nu inte att alla framtida jobb kommer att vara digitala, men jag säger att alla framtida jobb kommer att kräva digital kompetens och att många framtida jobb kommer att vara föränderliga i sin karaktär. Till och med traditionella yrken. Vem kunde se att läraryrket skulle ställa så höga krav på teknisk pedagogisk kompetens för, låt oss säga, 25 år sedan?
Har du orkat läsa ända hit hoppas jag att du förstår vad jag vill få fram:
Det finns, som jag ser det, tre punkter som gärna missförstås eller ignoreras i skolans digitaliseringsprocess. Tyvärr blir processen sällan särskilt lyckad, långvarig eller enkel då. Om du vill undvika att implementeringen av digitala verktyg blir relativt verkningslös i förhållande till satsade resurser (läs: pengar) i din pedagogiska verksamhet gör du klokt i att tugga i dig följande:
Digitaliseringen sker genom människor
Den första missuppfattningen är att om du införskaffar ansenlig mängd fräsch teknik så rullar den igång av sig själv, du vet, den där besvärliga implementeringsprocessen som involverar människors digitala och pedagogiska kompetens och som är så svår att definiera. Mycket svårare än att kunna säga att ni har köpt in X antal enheter, eller hur? Du tror kanske att folk kommer att kasta sig över tekniken och med liv och lust ägna många obetalda timmar åt att fundera över hur dessa verktyg bäst ska främja den pedagogiska processen. In your dreams maybe. Lärare har, som du vet, redan ett hyfsat tajt schema och sprängfulla skallar och stora hjärtan, så där ryms inte så mycket energi för spontanprojekt i en vanlig arbetsvecka. I vissa lyckosamma fall, ja, och initialt, kanske, men att hoppas på en spontandriven utvecklingsprocess i ett längre perspektiv är att hoppas för mycket. Inte om du vill ha varaktig och bred genomslagskraft. Ibland finns också ett inte obetydligt inslag av teknikskepsis bland personalen. Då behöver du skapa förutsättningar för digital trygghet och digital nyfikenhet. Det behövs en uttalad och tydlig strategi från skolledare, som är ansvariga för digitaliseringen (ej delegeringsbart) med tid för implementering och i linje med den nationella IT-strategin som börjar gälla från juli 2018.
Verktyg kommer och går, digitaliseringen består
Den andra missuppfattningen rör det faktum att många synes tro att skolans digitalisering är uppnådd när 1-1-satsningen är framme, när personalen har fått sina introduktionspaket och någon halvdag här och där för att komma igång. Utvecklingen av teknik som går att använda i pedagogiskt syfte är i ständig rörelse och bara för att personalen kan hantera en viss burk eller ett visst system i dagsläget, betyder inte detta att den digitala kompetensen är fräsch om ett par år. Kontinuerlig utbildning, kontinuerliga samtal kring hur digitala verktyg kan boosta lärandeprocessen är livsnödvändiga för att behålla och förstärka den digitala kompetensen. Nationella IT-strategin talar om 'adekvat digital kompetens'. För alla. Skolledning, administration också. På nåt märkligt vis verkar det ofta som fortbildning många gånger endast vänder sig till den pedagogiskt aktiva personalen. Men digitaliseringen rör hela verksamheten. Skolledningen kan inte bara säga att digitaliseringen är viktig, de måste vara goda exempel. Goda synliga exempel. Det är en färskvara som behöver grundas i en känsla av digital trygghet, att känna sig säker i de mest grundläggande aspekterna av digital teknik i skolan för att våga utvecklas vidare och utforska nya möjligheter. Att hantera ett digitalt verktyg är inte den färdighet vi strävar efter - vi strävar efter att kunna hantera ett digitalt verktyg för bättre lärande. Detta förhållningssätt ställer besvärliga följdfrågor: Varför använder jag detta verktyg? Vad vill jag uppnå? Hur vet jag att detta hjälper mina elever att bearbeta kunskapsstoffet? Skapar det variation eller distraktion? Är det en naturligt integrerad del i den pedagogiska planeringen eller en isolerad lattjolajbanpryl? Kan jag ge eleverna en mer holistisk syn på kunskap genom att olika ämnen sammanförs genom en variation av digitala verktyg som används i lärandet? Dessa frågor borde vara den självklara utgångspunkten i digitaliseringsprocessen. Inte "hur funkar den här mojängen?", "vad händer om jag klickar på den här ikonen?".
Elevernas lärande i fokus
Alltför ofta fokuseras den mesta tiden, energin och resursen på lärarnas kompetensutveckling. Rätt val, men inte enda valet. Som tidigare nämnt, den adekvata digitala kompetensen omfattar alla i den pedagogiska verksamheten: lärare, administration, skolledare och elever. Jag tjatar ofta om att vi tenderar att överskatta ungdomarnas digitala kompetens. I alla fall så länge vi talar om verktyg som hjälper att utveckla lärandet. De är ofta mycket duktiga på vissa enstaka saker och det skiljer sig åt väldigt - en del spelar strategispel, andra gör avancerade filmklipp, en del skapar grafiskt, medan ytterligare en del ägnar sig mestadels åt passiv konsumtion eller vardaglig kommunikation. Jag har samtalat med elever om hur de ser på sin digitala kompetens och det framträder två tydliga tendenser: De som redan menar att de kan allt eller att de inget behöver kunna (dessa är oftast de som t ex är duktiga gamers, hackers och/eller passiva mediekonsumenter) och så de som har insikten om sina begränsningar vad gäller att nyttja tekniken för lärande, utveckling, konkurrensfördel och framtiden och tycker att de får för lite hjälp med detta av skolan. Den ena gruppen behöver bli varse vikten av en bred, varierad och funktionell digital kompetens för att kunna agera som självständiga och ansvarstagande samhällsmedborgare. Den andra gruppen behöver digital trygghet och de verktyg som hjälper dem att boosta sitt livslånga lärande och ge dem den flexibilitet de behöver i sin digitala kompetens för att kunna agera som självständiga och ansvarstagande samhällsmedborgare. Med andra ord, målet för båda grupper är detsamma, men utgångspunkten varierar. Hur som helst, vi gör eleverna en björntjänst genom att inbilla oss (och dem) att de redan är digitalt myndiga bara för att de föddes med en mobil i handen. En väg är att lärare blir goda exempel, en annan väg är att också jobba med eleverna mer direkt. Inte bara MIK, inte bara programmering (som nu införs redan i de lägre åldrarna, fantastiskt!), inte bara källkritik och integritet på nätet. Även modern studieteknik, söksmarthet, bearbetning och presentation av kunskapsstoff och - framförallt - förmåga till samarbete med hjälp av digital teknik. Kreativa lärmiljöer där digitala verktyg samsas med analoga och där ett kritiskt förhållningssätt matchas med en flexibilitet i metoder och en öppenhet för att hitta nya vägar till kunskap som de har nytta av hela livet! Då - då kan vi på allvar börja snacka lyckad implementering av digitalisering i skolan! Grejen är den att vi idag utbildar ungdomar som kommer ut till en arbetsmarknad där flexibilitet och anpassning blir nyckelkompetenser tillsammans med digital kompetens och de kommer att mötas av yrken som inte finns idag. Jag menar, om vi blickar några år bakåt, vem visste vad en kravanalytiker, en apputvecklare, en sökoptimerare gjorde? Jag säger nu inte att alla framtida jobb kommer att vara digitala, men jag säger att alla framtida jobb kommer att kräva digital kompetens och att många framtida jobb kommer att vara föränderliga i sin karaktär. Till och med traditionella yrken. Vem kunde se att läraryrket skulle ställa så höga krav på teknisk pedagogisk kompetens för, låt oss säga, 25 år sedan?
Har du orkat läsa ända hit hoppas jag att du förstår vad jag vill få fram:
 |
| Citat: Alice Keeler. |
Många bra tankar och mycket bra skrivet, Fröken!
SvaraRaderaTack Göran! Och tack för samtalet kring strategiskt tänkande och faktorer att fundera på inför mitt arbete med den fortsatta implementeringen!
SvaraRadera