C3B4me!

Så snart som möjligt när jag möter nya elevgrupper i mina språkkurser försöker jag hamra in två enkla home rules: Den första är att det som skrivs på tavlan ska skrivas i block eller dator. Helst block då jag, digitaliseringsintresset till trots, anser att finessen med att långsamt forma skrift rent motoriskt med penna ger större chans till inlärning än då du minnesantecknar genom att peta på exakt likadana tangenter oavsett vilken bokstav de motsvarar. Det gör inget om det tar lite extra tid för eleverna att anteckna. Det är väl använd tid. Jag uppmuntrar också till kludd, figurer, pilar och symboler, men det tar vi i ett annat inlägg.

C3B4me. Enkelt. Men ändå så svårt.

Den andra klassrumsprincipen är den enkla "C3B4me". För många år sen kallade jag den för "Fråga fröken för en femma", lite skämtsamt ska tilläggas, men det handlade om att tänka efter själv och ta hjälp av andra innan fröken fick frågan. Tanken är densamma som det mer trendiga "C3B4me". Som språklärare kan du lätt hamna i fällan att förvandlas till en levande ordbok om du inte ser upp och skickligt parerar elevernas enkla frågor. Med 'enkla' menar jag ord som lätt kan slås upp, strukturer som är färska på agendan eller, tvärtom, mycket grundläggande. Kort och gott, där ingen typisk frökenförklaring ska behövas. I dessa enkla fall tränar jag eleverna att 1. Fundera igen några sekunder extra 2. Fråga en kompis 3. Slå upp. Känns det fortfarande oklart eller om det som eleven slagit upp behöver verifieras, t ex betydelse i viss kontext, är det helt ok att fråga mig. Efter några påminnelser om detta tillvägagångssätt blir det en självklar process och utan att eleverna själva märker det börjar de ta större ansvar för sin egen inlärning och dessutom stötta varandra i arbetet. Jag går runt och smygmyser på avstånd när jag hör hur stolta de låter när de löser ett problem på egen hand. De första små stegen mot ett självständigt lärande.