Occam's razor och mobiler

Här är ännu ett inlägg i den ack så trötta debatten om mobiltelefonens vara eller inte vara i våra klassrum. Det jag tycker är ytterst märkligt är den polarisering som skett där du avkrävs ett tydligt ställningstagande - 'är du för eller emot mobilen i skolan?'. Det är inte mobilen per se som borde vara i fokus, utan snarare hur vi förhåller oss till den och vilken digitaliseringskultur vi främjar. Istället blir det ofta en debatt om mobilen ur ett ordning- och redaperspektiv. Kepsdiskussion i nytt format, med andra ord.

I media hör vi ofta ord som 'mobilförbud', 'filterbubblor', 'skärmtid' och 'mobilberoende'. Med rätta. Det råder ett slags kollektiv tillnyktring efter att nyhetens behag med personlig smart teknologi lagt sig. Gott så. I eftertankens kranka blekhet och allt sånt. Men. Gränsen mellan verkliga livet och våra virtuella sammanhang i samhället har upplösts och vi kommer aldrig att kunna återskapa den. Vi är aldrig offline, vi kan inte längre leva fungerande liv offline i dagens samhälle. Allt är en enda stor smet där vi knappt själva vet om vi agerar analogt eller digitalt. Oåterkalleligt är vi själva en del av ett digitaliserat samhälle.

Skolan är en del av ett detta samhälle. Vi kan inte hantera mobilfrågan som en isolerad företeelse, ett tillfälligt disciplinproblem som vi nog ska bli av med bara vi tar i med hårdhandskarna och visar vem som bestämmer. Vi måste rusta eleverna att orka hantera den digitala framtiden och bli smarta användare i det avseendet. Hur fungerar ett digitalt medborgarskap, vilka krav ställer det på oss som enskilda individer? Hur ska vi värna vår personliga integritet, vår sinnesfrid och veta var gränsen går mellan arbete och fritid när den ibland är flytande på samma sätt som gränsen mellan online - offline?

Vi har inte mandat att filtrera bort det vi inte gillar i samhällsutvecklingen för våra elever. Vi bör inte ägna oss åt curlingpedagogik i det avseendet. Vi kan endast förhålla oss till situationen och hjälpa eleverna göra detsamma. Det är den jobbiga vägen. Men det är den enda vägen.

Jag ogillar starkt tanken på totalt mobilförbud i skolan, då jag anser att det är att stoppa huvudet i sanden, peka med hela den auktoritära handen och bekvämt nog slippa ta diskussionen om hur ett fungerande digitalt medborgarskap ser ut med det ansvar det innebär. Mobilen är bara toppen på det digitala isberget.

Nu antar nog de flesta att jag i rollen som IKT-pedagog förstås istället anammar idéen om att det istället bör vara helt fritt fram att använda mobilen 24/7 i skolan. Nu är det inte riktigt så jag ser på saken. Min åsikt är att den självklara utgångspunkten i hela resonemanget borde vara det pedagogiska syftet med teknik - oavsett form. Fyller tekniken inte en pedagogisk-praktisk funktion har den inget i klassrummet att göra. Det är så enkelt, rena rama Occam's razor.

Ofokuserade elever har alltid funnits, långt lååångt innan mobilen. Säg den elev som inte tomt stirrat ut genom ett klassrumsfönster eller ‘gått på toaletten’ en stund. Vi pedagoger har bara fått ännu en sak som tävlar med oss om elevernas uppmärksamhet. Det som är nytt med mobilen är att den ger eleverna tillgång till ständiga belöningskickar i form av lajks, nya game levels eller kanske bara den sköna känslan av att ha stenkoll på det sociala bruset (för att mota sin FoMo). Beroendet av mobilen är beroendet av det som vi får tillgång till via mobilen, inte enheten i sig. Men. Mobilen kan också vara något som ger en stunds tankepaus, dämpar skolångest, tristess eller känslan av social utsatthet. Och det är de här sakerna vi behöver diskutera med våra elever. Beroendet, kickarna, rädslan av att missa nåt, prestationsångesten, känslan av att vara ensam och utanför. Inte mobilen eller skärmtiden i sig.

Vi ska hjälpa dem hantera mobilen likväl som andra stressande distraktioner och störningsmoment, för att orka skoldagen och tillsammans skapa studiero. Vad är ok? Vad är inte ok? När är mobilen bra? När blir den störande för dig eller andra? Vågar vi ta snacket har eleverna många kloka idéer. Mina elever införde regeln att alltid ha mobilen i flight mode face down om den inte skulle användas i undervisningen. En del elever behöver mer stöttning och riktlinjer, andra klarar mer eget ansvar för att skapa studiero. Så har det alltid varit. Det jobbiga, som sagt, är att den här fajten även innehåller en beroendekomponent.

Dessutom, vi behöver faktiskt också ställa oss frågan varför vi inte förmår konkurrera om elevernas uppmärksamhet och alltså hellre gör oss av med konkurrensen än förändrar vår egen approach. Borde vi inte ägna mer energi åt att fundera på hur undervisningen ska formas för att frammana en högre grad av fokuserat lärande? Hur ska skoldagen se ut för att skapa större helhet och sammanhang för lärandet? Vilken typ av uppgift skapar engagemang och samarbete i ett skönt flow där skolans idiotiska gränser i tid och rum försvinner? Om gränsen mellan fysisk och virtuell verklighet flyter, måste lärandet då fortfarande ske mellan fyra betongväggar på en bestämd plats? Ja, bilden av skolan som den enda platsen för bildning är inte längre självklar. Det sk 'mikrolärandet' är en konsekvens av det som sker i samhället och något vi måste förhålla oss till. Lyft blicken och titta bortom 'mobil i skolan'-diskussionen.

Mitt råd landar alltså någonstans i den pragmatiska lagom-zonen. Prata med dina elever om hur de ska förhålla sig till det ständiga bruset, deras FoMo, fokusproblematiken, pedagogiska och sociala fördelar och nackdelar med mobilen i klassrummet, likaväl som du pratar källkritik och filterbubblor med dem. Sluta prata om mobiler som om det vore kepsar eller tuggummi. Om mobilen skapar stress - hjälp eleverna skapa tysta aviseringar eller stänga av dem helt, använd flight mode eller andra filtrerande funktioner. De kommer ändå aldrig kunna leva ett liv utan ständig uppkoppling. Hjälp dem hantera det och sätta egna gränser.

Sluta också nojja kring detta med skärmtid. Frågan är inte hur många timmar de spenderar med näsan i en skärm, frågan är vad de ägnar sin skärmtid åt. Här är en intressant artikel om det (tyvärr endast för prenumeranter): "Det är dags att vi slutar prata om skärmtid" (DN 2019-01-21).