Fattar du den formativa poängen?

Einstein har tillskrivits citatet: “Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Den frasen poppar upp i huvudet på mig när jag noterar att elever blir tilldelade ett omprov inom en tidsram av, låt oss säga, två veckor, tack och hej. Jag vill verkligen poängtera (no pun intended) att det dummaste vi lärare kan göra är att be eleverna göra om samma sak och förvänta oss ett annat resultat, utan någon som helst pedagogisk åtgärd från vår sida för att korrigera eventuella feltänk. Vad i hela världen får oss att tro att ett omprov ska få eleven att plötsligt begripa det hen tidigare inte förstått? Om orsaken till behovet av omprov är ett glapp mellan den faktiska förståelsen och det uppsatta kunskapsmålet spelar det ofta liten roll om eleven får en eller två veckor att "plugga lite till". Okej, det är en annan sak om eleven helt enkelt inte varit närvarande pga t ex sjukdom. Då kan nog lite extra tidsfrist göra hela skillnaden. Men låt oss återgå till huvudtanken - nämligen den att ett misslyckande i inlärningen talar om för oss att den pedagogiska processen måste justeras, vilket involverar läraren i allra högsta grad. Ibland tycks pratet om formativ bedömning fastna kring feedbackprocesser av olika slag och jag kan sakna större fokus på hur läraren aktivt måste skärskåda sin pedagogiska process och ständigt vara beredd att omforma den för att anpassa sig till lärandeprocessen. Ingen lektion bör vara den andra lik. Någonsin. "Men usch, så jobbigt, ska en aldrig få koppla på autopiloten nån endaste gång i det här yrket?". Jodå, när det formativa förhållningssättet sitter i ryggraden och på så vis går på sin egen autopilot och därmed blir det naturliga sättet att agera i varje lärandesituationen. Då. Be my guest.

Innan jag når fram till poängen (still no pun intended) med mitt inlägg vill jag klargöra några saker:

För det första: Formativ bedömning utesluter inte summativ bedömning. Vi ska använda oss av båda, dock inte samtidigt. Det ena syftar till att föra lärandet framåt medan processen pågår med hjälp av konstruktiv feedback, justering av lärarens tänkta plan eller lektionsinnehåll och ständig träning i metakognitiv förmåga. Det andra mäter elevens samlade kunskap och är vad som sker vid t ex betygsättning.

Det formativa är den bedömning som görs medan maten tillagas och ingredienserna justeras, det summativa är den totala smakupplevelsen när rätten är färdig och serverad, helhetsintrycket.

För det andra: Det går att använda poäng även i den formativa processen. Det viktiga är bara hur du som lärare använder dig av och hanterar informationen som poängresultatet ger dig.

Jag använder mig av ett digitalt verktyg för att skapa en s k vägvalsfråga (hinge question, exit ticket, vändpunktsfråga, check point.... take a pick) för att veta hur eleverna har förstått det specifika grammatikmoment vi arbetat med. Jag vill undersöka detta för att veta om jag kan gå vidare med fördjupning eller behöver stanna kvar och täppa till glappet. Vid komplexare processer är en matris att föredra, men för ett enstaka moment av baskaraktär räcker en single point rubric och jag använder vanligen ett poängsatt självrättande frågeformulär - dock utan att eleverna ser den slutliga poängen eller resultatet när de först genomför det! Eftersom det autorättas ser jag snabbt vad som är besvärligt, d v s vilka frågor som nollas i poängen, och kan därför ge direkt feedback medan de har frågorna färskt i minnet. När de jobbar med quizzet och resultatet växer fram funderar jag ut strategin för det som behöver tas upp efteråt. Sedan tar vi en gemensam genomgång direkt för att täppa till luckorna. Alla bidrar i genomgången. Jag styr upp försiktigt så att förklaringarna blir giltiga och använder öppna frågor - hur menar du, varför blir det så och inte så, vilken regel kan vi formulera utifrån det exemplet osv. Därefter gör de quizzet igen med slumpad svarsordning. Jag synar svaren på samma sätt och vi upprepar sessionen med förklaringar om det behövs. Nu brukar de vara ännu mer på hugget. Det muntliga förstärker inlärningen. De som vill får också se sitt poängresultat nu och bedöma om de känner sig nöjda, d v s om poängen motsvarar hur de upplever att de behärskar momentet eller om det var på 'ren tur eller chansning'. Och så får vi en bra diskussion kring det. Slutligen återkommer samma språkmoment efterföljande lektioner, dock i ny, mer praktisk, kontext för att se om baskunskapen kan appliceras i ett mer komplext sammanhang. Ibland brukar de fråga efter att få göra quizzet igen, lite längre fram, för att se vad de minns och då vill de gärna jämföra mot tidigare resultat. Vilket ger ännu en möjlighet till diskussion kring och repetition av eventuella svårigheter. Så, för att återknyta till det inledande citatet: Om du värderar och utnyttjar resultaten och i enlighet med denna information förändrar förutsättningarna för lärande vågar du nog göra om samma sak igen och faktiskt förvänta dig ett annat resultat.

 Finns en ständigt öppen diskussion om inlärningsprocess, bedömning, komplexiteten i språkkunskaper och kunskapskravens innebörd är det ingen elev som tror att ett visst poängresultat på ett visst enskilt basmoment är synonymt med det slutliga kursbetyget eller säger något om deras språkfärdighet som helhet. Notera, för tydlighetens skull, att vi pratar basfärdigheter, enkla moment, enkelt bedömda, det som på engelska kallas 'low critical thinking skills'. Här passar typen av direkt feedback, autorättning och blixtsnabb uppföljning alldeles ypperligt och digitala verktyg som tillåter denna direkta återkoppling hjälper dig som lärare med arbetsbördan och eleverna (och dig) med att direkt synliggöra om kunskapsnivån är acceptabel eller ej för att kunna gå vidare med mer komplexa färdigheter.